.
|
Nedan inklippta dokument är skrivet av Claes-Erik Simonsbacka. Dokumentet är mycket intressant och handlar om vilka som kan ha
talerätt. Intressant är också sista meningen i näst sista stycket inklusive
sista stycket: ”De menade slutligen att det planerade företaget kommer att
påverka fastigheternas värde negativt. Högsta domstolen ansåg att dessa omständigheter sammantaget
innebar att de närboende kan utsättas för skada eller annan olägenhet genom
den planerade vattenverksamheten. De hade alltså rätt att överklaga
miljödomstolens dom och som motparter till Fortifikationsverket fick de även
ersättning för sina ombudskostnader.” Vänligen Dag Blomqvist ______________________________________ Ansvarig utgivare för www.vindbrukdalsland.se |
Sakägare/Talerätt
Analys vindkraft
Efter NJA 2004 s. 590 syns en förändring i praxis. Från att ha varit fastare bunden till
avståndet mellan vindkraftverken och klaganden sker istället en
bedömning om huruvida det finns risk för olägenheter som skuggbildning och
buller som inte är endast teoretiska eller helt obetydliga. Denna förändring
har i någon mån utvidgat talerätten för enskilda. I MÖD
2005:33 (se nedan) gavs talerätt till person boende ca
3 km från en vindkraftpark eftersom risk för skuggbildning och buller fanns.
Vindkraftparken var i detta fall beläget på ett berg.
Av MÖD 2006:66
framgår, att ett åberopande endast av estetiska värden utgör ej grund för
talerätt.
MÖD 2005:3398
gällde talerätt i mål om
tillstånd till vindkraftsanläggning. De klagande
bodde på ett avstånd på 1,6 km till 3 km från vindkraftverken och var i
miljödomstolens
mening bosatta utanför störningsområdet varför miljödomstolen avvisade deras
talan.
Miljööverdomstolen gjorde dock en annan bedömning genom att hänvisa
till NJA 2004 s. 590 (se nedan) och ange att rätten att vara part och överklaga
skall tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller annan olägenhet
genom den verksamhet som söks, om risken för skada eller olägenhet rör ett av
rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt
obetydlig. Vindkraftverken skulle placeras högt upp i landskapet vilket medför
att de syns på långt håll. De klagande hävdade att vindkraftverken kommer att utgöra
ett dominerande inslag i miljön. De utryckte även oro för skuggbildning och
buller. Miljööverdomstolen fann att olägenheterna inte var endast teoretiska
eller helt obetydliga varför de hade talerätt.
98 Mål M 8141-04, 2005-06-30.
I mål M 9505-0499 beslutade miljööverdomstolen att klagande
som var boende vid ett
strandområde på ett avstånd av omkring 2,5 km från 16 vindkraftverk till havs hade
talerätt. Risken för att de skulle drabbas av olägenheter så som buller från
vindkraftverken kunde inte anses helt obetydlig.
99 2005-11-03.
Tåme älv och Brännö brygga
NJA 2004 s. 590 är ett viktigt rättsfall som reder ut
sakägarbegreppet i miljöbalken.
Rättsfallet består av två mål, Tåme älv85 och Brännö brygga.86
Tåme älv
Målet gällde ansökan om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap MB.
Utövaren sökte
tillstånd till att anlägga en ny småbåtshamn med pirar
samt att företa muddringsarbeten mm.
De klagande ägde fritidsfastigheter vid viken. Fastigheten 3:22
innefattade en mindre del av
vikens vattenområde och hade strandläge medans de
övriga fastigheterna var belägna nära
stranden. Pirarna skulle uppta ungefär hälften av
vikens bredd. Klagandena angav att
anläggningen kommer ge störningar under byggnadstiden
genom grumligt vatten, ökat buller
och ökade immissioner. De uppgav även att hamnen
kommer att bli det dominerande inslaget
i miljön.Miljödomstolen medgav sakägarställning
till samtliga klagande som också tillgavs rätt till ersättning av
rättegångskostnader. Både sakägarna och fortifikationsverket överklagade.
Fortifikationsverket yrkade på att bland annat på att miljödomstolens
beslut angående
rättegångskostnader skulle upphävas eftersom de klagande inte
skulle ses som sakägare.
Miljööverdomstolens avgörande gick i samma linje som miljödomstolens och
de närboende
fick sakägarställning, eftersom de riskerade att bli utsatta för olägenheter
av den sökta
verksamheten i enlighet med det synsätt som gällde under
miljöskyddslagen. Domstolen
framhöll att ett av de grundläggande syftena med balken var att införa en
enhetlig prövning oavsett vad slags mål det är fråga om.
Högsta domstolen angav i sitt avgörande att den enligt vattenlagen gällande
fastighetskopplingen inte gäller för sakägarbegreppet enligt
miljöbalken som skall vara
enhetligt och ta utgångspunkt från
miljöskyddslagens definition. Högsta
domstolen hävdar dock att det i praktiken i de allra flesta fall kan förväntas
att den som känner sig berörd av ett beslut gör det eftersom personen i fråga har
anknytning till en fastighet som berörs av verksamheten. De närboende angav att de kommer att
drabbas av oacceptabla störningar under såväl byggtiden som under
driften samt att vatten tillhörande en av fastigheterna kan komma att påverkas genom grumling. De
menade slutligen att det planerade företaget kommer att påverka fastigheternas
värde negativt.
Högsta domstolen ansåg att dessa omständigheter sammantaget innebar att
de närboende kan utsättas för skada eller annan olägenhet genom den planerade
vattenverksamheten. De hade alltså rätt att överklaga miljödomstolens dom och
som motparter till Fortifikationsverket fick de även ersättning för sina
ombudskostnader.
84 NJA 2004 s. 590.
85 Mål M 6427-01, 2003-02-07.
86 Mål M 1035-04, 2004-04-01.